Och det är fredag, och jag kan hämta barnen på dagis. Det är första gången den här veckan. Och dom är trötta och lite fladdriga och _gnälliga_. Vi kramas och Wilma sitter i mitt knä en lång stund och flätar in fingrarna i mitt hår och lutar huvudet mot min axel. ”Mamma, när du lämnade mig på dagis, då var jag ledsen. Då grina´ jag, så här huhuhu, så….” berättar hon på sitt alldeles speciella Wilmavis, och mitt hjärta vrider sig lite under tyngden av min tvåårings stora känslor.
Emil han är mest arg över att han måste gå hem före Elias i dag, och han har inte hunnit leka _NÅNTING_ eftersom jag envisas med att komma tidigt och hämta idag.
Men sen tar vi bilen till handelsträdgården och köper en efterlängtad vinbärsbuske som vi ska plantera i morgon. Och lite fredagsmys handlar vi på vägen hem, ”efter maten, ni får vänta lite nu”.
Och jag är så trött så trött, tårarna vill komma när det bråkas om leksaker, vilken film som ska ses, och vem som får stå var? Är det nåt att bråka om?
Till slut blir det kväll och barnen äter glass, mycket glass, för jag glömmer att titta hur mycket de verkligen tar. Och ingen vill gå och lägga sig, men somnar gör dem. Och tystnaden är ljuvlig i bland… Och jag vill inte heller gå och lägga mig, men somna kommer jag att göra. För jag är så trött, så trött.
