En liten uppdatering kan vi väl kosta på oss. Jag roar min man med att bilen går sönder- det händer med jämna mellanrum förstår ni. Den här gången prövade vi parkeringen på ICA- det kan jag rekommendera, för då kan man nämligen lämna bilen där den står. I exakt det miserabla skick den önskar uppvisa just för stunden.

Min snälle svärfar kom till undsättning som vanligt och räddade mig. Trötta hungriga barn i baksätet och snålblåst från Helvetet ute gjorde en halvtimmes promenad hem… mindre lockande!
Den här gången verkar det vara startmotorn. Omväxling förnöjer. Joråsatte…

Magnus sammanfattar som han brukar: ”Du borde inte få ha nån bil, du har bara sönder den hela tiden.”
Och: ”Erkänn att det är liiite kul att det bara händer när du är ute och åker!” Det är härligt att man kan sprida glädje omkring sig.

Man vill bli älskad, i brist därpå
beundrad, i brist därpå fruktad, i
brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något
slags känsla. Själen ryser för
tomrummet och vill kontakt till vad
pris som helst.

ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg

Så många pusselbitar i kursen Psykosocialt behandlingsarbete passar in i ovanstående text. Doktor Glas är skriven i början av 1900-talet men just dessa rader känns väldigt relevanta.

En av mina uppgifter i kursen bestod av att besöka ett AA-möte. Jag kan lova dig att där berättas om många livsöden av många starka människor. Ett skrämmande antal historier tar sin början i just detta:
Man vill bli älskad, i brist därpå
beundrad, i brist därpå fruktad, i
brist därpå avskydd och föraktad.

I brist på kärlek, gränsättande närvarande föräldrar, att bli sedd och respekterad för den man är i skolan och bland andra vuxna, tar man den hellre den negativa uppmärksamheten än ingen alls.
Vad tror ni?

bara annorlunda. Om och om igen får vi tag nya tag om det som händer oss i livet. Ett steg framåt och två tillbaka. Ibland tre.
Jag är så tacksam över att jag har kommit in på min utbildning, och att jag faktistkt tog chansen att börja plugga nu. Det känns utmanande och lite tufft ibland, men jag är rätt säker på att jag kommer att utvecklas mycket.

Idag har jag Wilma hemma, de ringde från dagis igår mitt på dagen. Då hade hon lite feber och var hängig, och natten har varit stökig med feber och ont i halsen.

I går fick jag omdöme på min första inlämningsuppgift. Godkänd! Man kan bara få godkänd eller icke godkänd, och så skriver läraren ett omdöme om uppgiften. Jag blev så glad!

Förra veckan var vi på Gävle sjukhus för halvårskontroll. Nya allergiprover visar att Emil har utvecklat allergi mot både jordnöt och hasselnöt också. Det finns inget vi kan göra åt saken, bara göra det bästa av våra förutsättningar. Men visst kan jag önska att det var annorlunda.

Mina tankar är fokuserade på sprit just nu- räds inte jag har inte debuterat som missbrukare.
Har precis läst ut boken Tolv steg tillbaka till livet av Hans Lundberg. Som titeln anger pratas det mycket om tolvstegesprogrammet enligt Anonyma alkoholister, men även alkoholism som sjukdomsbegrepp, skuld och skam och inte minst förnekelsen- kampen kring att vara missbrukare.

Och jo då, visst finns missbruket nära de flesta av oss i olika former. Det är nyttigt att reflektera över. Och svårt.

Min ständige spritföljeslagare då? Det är ju så klart handspriten. I nöff-nöffinfluensatider kan man kosta på sig att vara lite hysterisk-jag menar försiktig. Och förhöjd beredskap och hygien sprider sig likt en masshysteri ala Elvis. På Magnus jobb ser man en lavinartad ökad försäljning av just handsprit, och jag har inga som helst problem att förstå varför.
Nöff nöff!

I mitt huvud råder kaos. Fixa praktik, studiebesök, läsa böcker som ska recenseras, packa upp, barnens vardag med packning, mat och allt annat. Jag är trött. Var finns kurser i personlig organisation?

Tillägg: Kolla stavningen i rubriken. Säger det nåt om statusen i min hjärna? =)

Vem är du som tittar in här och läser?
Lämna gärna en kommentar!

Min vecka har till stor del handlat om det, att våga dela med sig av tankar och känslor i gruppen. Har gjort min första innevecka i Sollefteå och verkligen fått lära känna tjugotre människor på ett mycket djupare plan än jag trodde att vi skulle göra. Utbildningen i psykosocialt behandlingsarbete (Psb) kräver ju förstås att man har en insikt i sig själv, att man kan möta andra människors svåra historia och inte backar när någon packar upp sin ryggsäck…

Vi jobbar alltså i gruppen som man gör i exempelvis en AA-grupp: i en cirkel får alla reflektera över övningen man just har gjort, tankar man tagit del av och kanske känner igen sig, eller helt enkelt dela med sig av sina egna upplevelser och erfarenheter. Det är ett mycket kraftfullt arbetssätt- alla i en grupp blir sedda och hörda. En person- en röst. Självklart kan man alltid välja hur mycket eller lite man vill säga, och det ska respekteras av gruppen.

Tidigt i morgon bitti bär det av till Sollefteå för att börja plugga här.

Spännande, pirrigt, nervöst, roligt? Javisst- Alltihop stämmer:)

Syskonkärlek
Syskonbråk
Syskonlek
Syskonkonkurrens
Syskonbråk
Syskonbråk
Sykonkärlek
Syskonbråk…..

Det regnar….
Jag har ont i halsen…
Ungarna bråkar…
Digitalboxen är trasig…

fortfarande.