vill jag skriva. Berätta hur det verkligen är. Som en instruktionsbok? Men jag har nog inget klokt att säga, mer än att kärleken till mina barn är stor som oändligheten. I det lilla här hemma i vardagen, mitt i samtalen och konflikterna, i lekarna och ketchupkladdiga fingrar får man ibland nöja sig med att man _VET_ att man älskar dem runt hela jorden och tillbaks igen.
När de sover nybadade i sina sängar med dagens lek och solsken vilande i sina ansikten kan lyckan skölja över mig som ett hav. Det finns nog ingen större kärlek än den man känner för sina barn.




